Den 1 nov 2026 reser jag för 7 veckors arbete som regionsläkare till Qaanaaq, ; norr om den amerikanska militära basen Pituffik Space base ( tidigare Thule Air Base, TAB ) Breddgraden är 77°28´N . Det är bland de nordligaste bosättningarna i världen, bara kanadensiska Grisefjord och Svalbards Longeyarbyn slår det.
I Qaanaaq finns en 1-läkarstation, samhället har 580 innevånare, därutöver två små bygder, Siorapaluk och Savisivik, med ca 100 innevånare, och här sker akut sjukvårdskommunikationen via videolänk. Innevånarna kallar sig inughuit, folket vid jordens navel . Dom kom vandrande över Ellsemere Islands från Canada för några hundra år sedan och har levt relativt åtskilda från grönländarna i övrigt. Språket är delvis släkt med inuktitut, det kanadensiska inuitspråket och skiljer sig en del från grönländskan.
1953 tvångsförflyttades inghuit från sitt Thule till Qaanaaq, då amerikanerna skulle bygga militärbasen Thule Air Base (TAB). Familjerna fick några dagar på sig att packa slädar med sina alla sina tillhörigheter. Dom lovades nya bättre bostäder, men väl framme i Qaanaaq var de flesta husen inte färdigbyggda. Basen heter numera Pituffik Space base , ligger ca 15 mil söder om Qaanaaq och ingår i det som en viss ledare för landet i väst vill utvidga.
Resan från min hemort i Lapland tar tre dygn och därutöver tidsskillnader .
Nytt jobb innebär att lära sig nytt datasystem, läkemedelsnamn på danska och rutiner , ultraljud finns här tack och lov till skillnad från på svenska vårdcentraler. Även röntgenapparat och man får antingen tolka bilderna själv eller be om hjälp via huvudsjukhuset ( DIH) i Nuuk. En mindre mängd akuta prover kan tas, utredningsprover skickas till DIH , svar dröjer minst 2-3 v. Reguljärflyg till Qaanaaq har tidtabellen 1 g/v. Sker det akuta sjukdomsfall får patienterna evakueras , med flyg, vilket så klart är väderberoende och oerhört kostsamt.
Allt patientarbete sker med tolk till danska ( för min del ngn form av skandinaviska ) och den ende läkaren är ständig jour.
Det ska bli lärorikt, spännande och nervöst. Klarar jag detta? Jag hoppas det, efter tidigare flera år inom glesbygdsmedicin i Nordnorge och på Grönland har jag en del kunskaper i bakhuvudet.
Jag har även flera års svensk glesbygdsmedicinskt arbete, men det påminner mer om att arbeta på en vanlig vårcentral med litet längre avstånd. Byråkratin har tagit över och vi sitter mest på vår bak framför datorn. Inget ultraljud finns , röntgen har cheferna plockat bort, och vi kan inte ens behandla och reponera frakturer längre, eftersom allt akut skickas till sjukhuset.
Alltså ser jag fram emot att jobba brett igen och med mer praktiska inslag.
Sjukdomspanormat överlappar delvis det svenska, mycket ledförslitningar och värk. Hudinfektioner och luftvägsinfektioner. Därutöver finns tuberkulos, en hel del STD – sexually transmitted diseases. Grönländarna röker mycket , vilket avspeglar sig i KOL samt lungcancer. Så har vi alkohol som också kan ställa till det.
Olycksfall och dramatik, självmord, främst bland manliga grönländare, och ofta utan att någon anar dåligt mående innan. Det är delvis impulsstyrt och även under påverkan av alkohol.
Ortopediska åkommor med benbrott, händer även här. Bensköra damer med handledsfrakturer, det känner vi även igen från Sverige.
Irit, iridocyklit – regnbågshinneinflammation och grönstarr är inte ovanligt, liksom att befolkningen har viss ökad blödningsbenägenhet och frekvensen av pulsåderbråck i hjärnan är större än hos oss.
Även hos grönländarna smyger sig moderna välfärdssjukdomar in med typ 2 diabetes och högt blodtryck, tyvärr. En avspegling av tilltagande, felaktiga kostvanor. I Qaanaaqs enda butik – Pilersuisoq – visas bilder på dagens hotdogs uppraddade bakom disken.
En viss liten alkoholrestriktion har nyligen inträtt: förbud att sälja de ädla dryckerna innan kl 15 på lördag. Personligen skulle jag gärna se ett totalförbud pga folkhälsoproblem och ökat våld .
Jag hoppas få tid att skriva litet om livet och arbetet i Qaanaaq; och även om mörkertiden kommit och håller i sig till februari, räknar jag med att kunna använda kameran då och då. Polarmörkret är aldrig svart. Det har toner i rosa, turkos, gult och blått. Så är det stjärnorna, och månen…. Jag funderar just på hur Karlavagnen är placerad där uppe.
Fotografierna nedan är från Diskobukten tagna under en jobbresa 2008 samt från Mellvillebukten.
De tre nedersta bilderna kopierade från diabilder, därav dålig fotokvalitet.
För ca 30 år sen reste vi ibland ut med hundspann i tjänsten för att göra sjukvårdsbesök i de allra minsta bygderna. Med har vi sjukvårds-och undersökningsutrustning samt tolk. Här är vi i Mellvillebukten, på väg mot den lilla bygden Naajaat i Upernavikdistriktet.
