Den 1 nov 2026 reser jag för 7 veckors arbete som regionsläkare till Qaanaaq, ; norr om den amerikanska militära basen Pituffik Space base ( tidigare Thule Air Base, TAB ) Breddgraden är 77°28´N . Det är bland de nordligaste bosättningarna i världen. Kanadensiska Grisefjord och Svalbards Longeyarbyn ligger ngtt nodligare.
I Qaanaaq finns en 1-läkarstation, samhället har 580 innevånare, därutöver två små bygder, Siorapaluk och Savisivik, ca 100 innevånare, där den akuta kommunikationen sker via videolänk. Innevånarna här kallae sig inughuit, folket vid jordens navel . Dom kom vandrande över Ellsemere Islands från Canada för några hundra år sedan och har levt relativt åtskilda från grönländarna i övrigt. Språket är delvis släkt med inuktitut, den kanadensiska inuitspråket.
Det blir en resa från min hemort i Lapland på tre dygn och därutöver tidsskillnader .
Nytt jobb innebär att lära sig nytt datasystem, läkemedelsnamn på danska och rutiner , ultraljud finns här tack och lov till skillnad från på svenska vårdcentraler. Även röntgenapparat som man antingen får tolka själv eller be om hjälp via digialt sändning till Nuuk, där huvudsjukhuset ( DIH) ligger, för analys. Man tar både skelett samt lungbilder. En mindre mängd akuta prover kan tas, utredningsprover skickas till DIH , svar kan dröja 2-3 v, eller mer, beroende på.
Allt patientarbete sker med tolk till danska och den ende läkaren är ständig jour.
Det ska bli oerhört lärorikt, spännande och även nervöst. Klarar jag detta ? Jag hoppas det, efter tidigare flera år inom glesbygdsmedicin i Nordnorge och på Grönland har jag en del kunskaper i bakhuvudet.
Jag har även flera års svensk glesbygdsmedicinskt arbete, men det ger jag inte mycket för. Som att arbeta på en vanlig vårcentral men längre avstånd. Byråkratin har tagit över och vi sitter mest på vår bak framför datorn. Inget ultraljud finns , röntgen har cheferna plockat bort, och vi kan inte ens behandla och reponera frakturer längre.
Alltså ser jag fram emot att jobba brett igen och med mer praktiska inslag.
Sjukdomspanormat överlappar delvis det svenska, mycket ledförslitningar och värk. Hudinfektioner och vanligt med diverse luftvägsinfektioner. Däruöver finns tuberkulos, en hel del STD – sexually transmitted diseases. Grönländarna röker gärna och mycket , vilket avspeglar sig i en del KOL. Så har vi alkohol som också kan ställa till det.
Olycksfall och dramatik, självmord, främst bland manliga grönländare, och ofta utan att någon anar dåligt mående innan. Det är delvis impulsstyrt och även under påverkan av alkohol.
Ortopediska åkommor med benbrott, händer även här. Bensköra damer med handledsfrakturer, känner vi även igen från Sverige.
Irit, iridocyklit – regnbågshinneinflammation och grönstarr är inte ovanligt, liksom att befolkningen har viss ökad blödningsbenägenhet och frekvensen av pulsåderbråck i hjärnan är större än hos oss.
Även hos grönländarna smyger sig moderna välfärdssjukdomar in med typ 2 diabetes och högt blodtryck, tyvärr. En avspegling av tilltagande, felaktiga kostvanor.
Jag hoppas få tid att skriva litet om livet och arbetet i Qaanaaq; även om mörkertiden kommit och håller i sig till februari, räknar jag med att kunna använda kameran då och då. Polarmörkret är aldrig svart. Det har toner i rosa, turkost och gult och blått. Så är det stjärnorna, och månen…. Jag funderar just på hur Karlavagnen är placerad där uppe.
Fotona nedan är från Diskobukten tagna under en jobbresa 2008
De tre nedersta bilderna kopierade från diabilder, därav dålig fotokvalitet.
För ca 30 år sen reste vi ibland ut med hundspann i tjänsten för att göra sjukvårdsbesök i de allra minsta bygderna. Med har vi sjukvårds-och undersökningsutrustning samt tolk. HÄr är vi i MEllvillebukten, på väg mot den lilla bygden Naajaat i Upernavikdistriktet.
